"Förr i tiden" var jag en sådan som läste allt som fanns att läsa om något jag skulle göra innan jag satte igång. Det tog lång tid, och visst blev jag lite klokare, men oftast ganska förvirrad, eftersom råden var - om inte motsägelsefulla, så kluriga att kombinera.
Motion, till exempel - jag läste i träningstidningar och på hemsidor om vilka motionsformer som var mest fettförbrännande och konditionshöjande, om när på dygnet det var bäst att träna, och vad man skulle äta före och efter. Sedan skulle man ha rätt utrustning, få in själva motionerandet mellan måltider, skola, jobb och pluggande... och allt det här gick ju inte att få ihop på ett optimalt sätt. Och därför blev det inget alls.
När jag blev trädgårdsägare stod jag inför en helt ny vetenskap att läsa in. Och jag läste. Lärde mig namn på växter, var de ville växa, vilken slags näring de skulle ha och när de skulle ha den, om och när de skulle beskäras. Under tiden jag läste, och blev förvirrad, så växte ju allting, och jag blev stressad över allting jag inte hann. Tänkte att nu skulle väl hallonen trilla ner och dö, när jag inte hade klippt ner de fruktbärande grenarna efter skörden. Och inte bara det, jag var dessutom rädd för att någon skulle se hur okunnig jag var, om jag stod och klippte i något under helt fel årstid. I stora trädgårdsboken kunde det stå att någon buske skulle beskäras på vintern, och så stod någon granne i sin prunkande trädgård och sågade i samma buske på försommaren. Jag blev förvirrad. Och gjorde ingenting.
Med tiden gick det upp för mig att det inte är så himla viktigt att göra precis rätt. Det är bättre att göra något överhuvudtaget. Det är bättre att ge sig ut och springa precis närsomhelst, än att inte göra det eftersom man inte lyckas frambringa de bästa förutsättningarna för optimal förbränning. I trädgården förstod jag så småningom att det finns olika sätt att göra saker, och att växterna tål lite experimenterande. Det är bättre att plantera sin buske någonstans varsomhelst, än att låta den stå och torka ut i sin köpekruka för att man inte hittar solklara planteringsanvisningar i litteraturen.
Nu kommer jag in på det som det här inlägget egentligen skulle handla om. För är det något ämne jag är beläst på (som inte har med mitt yrke att göra) så är det "nyttig mat och hur man går ner i vikt". Nu har inte det hjälpt ett dugg mot min övervikt, eftersom jag - just det - bara har läst om det. Fettsnålt och lightprodukter har ju länge varit den enda rätta vägen, men numera verkar ju GI ha sopat banan med alla andra metoder. Och jag har satt igång, men utan att läsa på den här gången! Jag vet inte vad det var med GI som tilltalade mig, men förmodligen är det att det funkar med "ren" mat, "riktig" mat. Inga konstruerade lightprodukter med sötningsmedel och E-nummer. Samt att den mat jag redan gillar är OK. Jag gillar bolognese-såsen mer än pastan, grönsakerna mer än potatisen. Jag gillar att göra egna såser och röror, och klarar mig utmärkt utan färdiga helfabrikat med läskiga ingredienser. Jag vill att mat ska smaka bra utan konstgjorda smakförstärkare och konsistensgivare.
Så jag har kört igång någon form av "GI my way", utan de inledande två kolhydratfria veckorna, och utan att lusläsa GI-tabeller - och det fungerar ändå! Jag äter mer protein och mer grönsaker, och har dragit ner kraftigt på pasta, ris och bröd. Familjen äter samma mat som tidigare, medan jag ibland kompletterar med något annat för att balansera på mitt håll och för att bli mätt. För man blir inte mätt på tomater och paprika, däremot på avocado och linser (som jag ofta har färdigkokta i kylen, funkar till allt). Fullt medveten om att jag inte gör allt rätt enligt "GI på riktigt", så går jag faktiskt ner i vikt. Långsamt, men ändå. Jag äter väldigt god mat och blir alltid mätt. Och hade jag istället gjort som jag gjorde förut, så hade jag fortfarande suttit med näsan i tabellerna, och blivit allt mer förvirrad utan att någonsin komma igång.
Kanske har det med ålder och personlig mognad att göra också. Jag är mer intresserad av att veta vad jag stoppar i mig, eftersom det handlar om min hälsa. Eller, det där är inte riktigt logiskt heller, för i så fall skulle jag ju motionera mycket mer...? Men något är det, som gör att jag inte är särskilt intresserad av fikabröd, chips eller godis. Det räcker att tänka på hur mycket socker och fulfett de innehåller, för att inte tala om märkliga färgämnen i godiset. Ändå har jag inte blivit någon sockerabsolutist, verkligen inte, men jag nöjer mig med mindre. Jag tar inte med mig egen mat när jag är bortbjuden, och jag tar inte demonstrativt fram ett äpple när andra fikar. Det funkar att ta en kaka, även om det är nästan varje dag, för det kompenserar jag på övriga måltider som jag själv har kontroll över.
Nähäpp, nu svamlar jag iväg och låter überpräktig, det var ju inte meningen. Det jag ville få fram var att jag har släppt mitt instruktionsboks-tvångsbeteende till förmån för "just do it"-principen, och det funkar sååå mycket bättre!
