Måste kräkas ur mig hela hushistorien

Jag är glad idag, egentligen. Men det ligger en del bitterhet och skaver. Så idag tänker jag använda min spillra av cyberspace till att ösa galla över människor och onödigheter som har påverkat våra möjligheter att få vårt hus sålt. Hoppas det är ok. Jag behöver få ur mig det.

Vi tar det från början. Vi köper ett hus. Så fort vi vet att vi har vunnit budgivningen läggs vårt eget hus ut till försäljning. Det här är i v. 34, mitt i augusti. Stora visningen är den 31 augusti, därefter någon visning till veckan därpå. Intresset är stort, totalt är ett 20-tal spekulanter ute och tittar. Ganska snart drar en budgivning igång, först med fyra deltagare, en hoppar av tidigt, men övriga tre fortsätter, och det slutgiltiga budet ligger högre än vi hade vågat hoppas.

Det vinnande budet läggs lördagen den 6 september, av herr och fru X. Vi känner dem lite grann eftersom de har en fyraårig dotter på samma förskola som vi, dessutom ska de ha ny bebis i oktober. Vi är glada, och väljer att inte lyssna på den lilla gnagande känslan av att fru X är en sådan där som pratar lent och förstående men är en mästare på att hitta kryphål genom regelverk som gynnar henne själv och ingen annan. Sådant märker man när man är medlemmar i samma föräldrakooperativ, nämligen. I allafall, herr och fru X är jätteglada, och lillflickan X också, pratar om var de ska ha julgranarna, och hur mysigt det ska bli att kunna ta emot släkten och fira jul i huset.

Onsdagen den 11 september skriver vi kontrakt, det sker inte förrän efter några dagar pga att vi har svårt att hitta en tid då båda parter kan. Vi får klart för oss att köparen har rätt att dra sig ur köpet inom fyra dagar efter besiktningen, känns ju lite osäkert förstås, men vi känner ju inte till några stora brister med huset så det ska säkert gå bra.

Det är tydligen svårt att få tag på besiktningsman, så det blir besiktning först fredagen den 19 september kl 13. Vid besiktningen är maken och herr och fru X närvarande, dessutom mäklaren en stund i början. Jag är på jobbet, och när jag ringer och är på väg hem vid 17-tiden, så håller de fortfarande på. Vid 18.30 är de klara, då har de gått igenom hela huset, och herr och fru X har ställt en massa frågor - givetvis. Besiktningsmannen har anmärkningar på några områden, det första är krypgrunden i köket (finns bara krypgrund där, inte under resten av huset). "Oj oj, här har det väl varit en del fukt" säger han. "Nej, inte alls" svarar maken sanningsenligt. "Jo, det måste det" säger besiktningsmannen. "Här finns det svamp."

Fru X är livrädd för svamp. Hon har tusen frågor om svamp, har sett vad svampskador kan leda till, och vill absolut inte råka ut för något liknande. Besiktningsmannen säger att här rör det sig förmodligen om källarsvamp, och den kan man sanera genom Boracol-behandling (tror att det heter så), samt att man klär in utrymmet med plast (vet inte riktigt hur) och installerar en trygghetsvakt.

Övriga grejer som besiktningsmannen hittar är fukt i en kakelklädd vägg i duschen, som beror på en rörgenomföring från varmvattenberedaren på andra sidan väggen. Den är korrekt genomförd, men det blir nästan alltid fukt på sådana ställen säger han. Om man i fortsättningen inte häller mer vatten på rörgenomföringen, dvs installerar en duschkabin eller på annat sätt hindrar vatten från att komma dit, så sprids inte fukten, och ingen större skada är skedd. Besiktningsmannen anmärker också på att en gammal syllbräda är torr och murken. Det finns inga indikationer på fukt här, förmodligen har brädan inte heller någon bärande funktion eftersom den tillhör det gamla korsvirket på huset. (Väggen är återuppbyggd efter en brand för några decennier sedan.) På ett ställe vid husgrunden rekommenderar besiktningsmannen att man gräver ur ett par decimeter och fyller i med grus, för dräneringens skull. Men det finns inga fuktskador i nuläget.

Sammantaget anser besiktningsmannen inte att huset har några anmärkningsvärda skador, särskilt med tanke på dess ålder, och att han inte hittar någon anledning till att avråda herr och fru X från köp.

När de äntligen är klara känner vi oss ganska trötta, men tänker att det här ska väl gå bra ändå. Det som gnager lite är förstås det där med svamp i källaren, det låter ju inte så kul. Vi är ändå ganska lugna, eftersom vi är försäkrade mot äkta hussvamp, som är den värsta formen. Skulle det vara det, så står ju vårt försäkringsbolag för kostnaderna. Vi tänker att det finns ju en möjlighet att herr och fru X vill diskutera priset igen, med tanke på eventuell svampsanering. De har fyra dagar på sig att tänka, sedan ska de betala handpenning.

På måndagsmorgonen den 22 september ringer mäklaren. Herr och fru X har dragit sig ur köpet. Vi fattar ingenting, inte mäklaren heller. Tydligen hade herr och fru X suttit och ringt runt till byggkunniga bekanta och hört sig för om priser på det som behövde åtgärdas, och ansett att det blev för mycket. Dessutom ska ju bebisen komma snart och de vill inte bo i en byggarbetsplats. Vi fattar fortfarande ingenting, vadå byggarbetsplats? Vi förstår att fru X förmodligen blev väldigt skrämd av det där med svampen, men vi förstår inte att de inte ville diskutera kostnader etc med oss först. Men visst, de har ju rätt att dra sig ur, enligt kontraktet.

Dock blir vi ännu mer förvirrade när vi får höra den version som fru X har dragit för en kompis till oss (och förmodligen väldigt många fler, det här är en liten by, och fru X har ett jobb där hon träffar många människor och hon gillar att prata). De kunde inte köpa vårt hus eftersom "hela köket skulle ju svampsaneras, badrummet rivas ut och bytas, syllbrädorna bytas, och dessutom behövde hela huset dräneras om, totalt till en kostnad på 5-600000, och det blev ju alldeles för mycket och vi ville ju kunna flytta in direkt". Dessutom träffade maken herr och fru X vid ett tillfälle på förskolan och fick ungefär samma version dragen för sig, varpå han förklarade hur besiktningsmannen faktiskt hade sagt, att svampen förmodligen är lätt att sanera, i badrummet räcker det att sätta upp en duschvägg, och dräneringen var på ett ställe, det fixar man på en halv dag. Huset ÄR i högsta grad inflyttningsbart, de har ju stressat ihop ett worst case-scenario som ligger långt ifrån verkligheten, detta dessutom innan de ens fått tillgång till besiktningsprotokollet. Och varför inte testa med att kräva att vi skulle stå för alla åtgärder, innan man hoppar av helt?

Nu är vi rätt nere under isen. Nyss hade vi ett jätteattraktivt säljobjekt med en massa intresserade, jättegulligt korsvirkeshus, charmigt och med stor trädgård. Nu står vi med ett svampskadat hus, ska det överhuvudtaget gå att sälja? Vi googlar på äkta hussvamp, och det är inga vackra scenarior som målas upp. Dessutom har vi redan köpt ett annat hus. Vi kontaktar vårt försäkringsbolag för att ta reda på vad det är för svamp, och vad som ingår i försäkringen. Vi vill ju också kunna tala om för nästa omgång spekulanter vad vi känner till, så att de ska kunna veta vad de lägger bud på. Tisdagen den 30 september kommer försäkringsbolagets representant. Han säger att med 99% sannolikhet så är det här inte äkta hussvamp, utan troligen källarsvamp. Försäkringen täcker bara äkta hussvamp, men å andra sidan så är källarsvampen mycket mer lättsanerad. Han tar prov på mycelet som hänger ner, och skickar för analys. Det ska ta ungefär en vecka att analysera, alltså ska vi ha svar i slutet på veckan därpå.

Mäklaren har under tiden kontaktat de som var med i budgivningen, men en har redan köpt ett annat hus, och den andre är inte intresserad när han får höra om svampen. Huset läggs ut på nätet igen, och intresse finns, men rätt mycket svagare. Finanskrisen dyker upp, väldigt lägligt. Ett par visningstillfällen anordnas, bland annat kommer den dam som hoppade av budgivningen först förut. Hon är fortfarande intresserad, och lägger ett bud.

Vi väntar på provsvar, men veckan efter provtagningen har det fortfarande inte kommit. Mäklaren har nu en spekulant till som är beredd att lägga bud, om vi kan visa att det inte är äkta hussvamp. Varje dag ringer mäklaren och frågar om vi har fått provsvaret, men ytterligare en vecka senare har det inte kommit. Nu börjar det kännas nervöst, damen som la första budet måste ju undra vad som händer även om mäklaren håller henne underrättad. Den andra, som inte vill lägga bud förrän vi kan garantera att det inte är äkta hussvamp, kan ju tappa intresset och hitta något annat hus medan vi bara går och väntar.

Idag, den 17 oktober, får vi provsvaret.

Det är inte svamp. Alls.

Ett bra svar förstås, det bästa vi kunde fått. Men faktum kvarstår - huset kunde ha varit sålt för en månad sedan. Om inte besiktningsmannen hade börjat prata om svamp och skrämt köparna. Ytterligare märkligt är att maken söker information på nätet om den trygghetsvakt som besiktningsmannen rekommenderade att man skulle installera i krypgrunden, han anmäler intresse för att bli kontaktad av säljare i regionen, och vem blir han uppringd av om inte - jodå, besiktningsmannen. Oberoende besiktning? Det känns mycket märkligt.

Imorgon ska mäklaren ringa upp dem som är intresserade och meddela att det inte finns svamp i krypgrunden. Förhoppningsvis kommer någon form av budgivning igång, eller vi hoppas åtminstone att damen som faktiskt redan har lagt bud, håller fast vid det och vill köpa huset. Jag ska inte sticka under stol med att det är tråkigt att priset nu kommer att hamna betydligt lägre än vid förra budgivningen, men det viktigaste för oss just nu är att huset blir sålt. Och de här veckorna när vi har gått i tron att huset var svampskadat, de kunde jag varit utan. De har påverkat såväl humör som arbetskapacitet.

Och kanske kunde huset ha varit sålt, om det inte vore för en besiktningsman som trodde att han skulle kunna sälja en trygghetsvakt men råkade skrämma bort svamprädda köpare.

Slutsats: Jag är glad idag, egentligen. Men det ligger en del bitterhet och skaver.